Woho! :D
Imorgon åker mamma, jag och Andrea till Grekland!! :D
Har väntat och längtat i nästan ett halvår nu. Kan fortfarande inte förstå... Det ska bli Underbart!
Det kommer därför att bli ett ganska långt uppehåll i bloggen... så... ni får ha det så bra! ;P
So Long!
"...cause I've seen the dark side too..."
Sommarlov.
Så var sommaren här. De få korta varma månaderna som man längtat efter hela året. Det är varmt och soligt och man kan bada! :D
Men många låter sig luras av det underbara vädret... Som allting annat har även sommaren en mörk sida...
Det hänger över en som en stor skugga. Man känner ångesten komma krypande. Ju varmare det blir desto mer panik får man... det är nämligen dags för...
Bikinisäsongen! :O
Efter många besök i olika provrum har man äntligen hittat rätt bikini. Då kommer det årligen återkommande, ångestladdade momentet. Värmen kommer och man måste gå ut och flasha sin likbleka, inte alltför vältränade kropp.
Men varför?? Varför ska man behöva känna denna ångest varenda j**** år?! Vad är det för ideal vi har egentligen??
För att citera min mycket kloka moster:
"90% av alla kvinnor har celuliter, och ändå vill vi inte ha dem!"
Tycker att det har gått för långt när vi inte längre vill ha något som är en del av kroppen (Som att alla helt plötsligt skulle vilja bli av med stortårna...??) Jag menar, det är helt enkelt så vi människor är byggda!
Och sedan måst vi bli bruna. Pressapressapressa. Helst ska det vara hela året om. För det är väldigt naturligt...
Nä just det.
Nu kommer vi till delen när jag ska sitta och skriva om att alla ska våga vara sig sjäva, vara nöjda med hur de ser ut och bara njuta av sommaren. Men det har inte ens jag självförtroende till. Varför ge råd som man själv inte följer?
Nej. Jag tror att alla behöver få hitta sin egen väg för att kunna känna sig nöjda med sig själv. Jag är ständigt på jakt efter mitt sätt.
Och whatever, det kommer ju fler somrar, så varför lida den här, när du kan skjuta upp det till nästa? ;P
Alla är vi olika...
Senaste dagarna har jag varit hos min farmor och farfar i Norge. Jag har därför inte kunnat uppdatera min blogg. De har nämligen ingen data... Okej, det är väl inte så konstigt. Det finns många som inte har det. Men mina farföräldrar är inte som andra. De har inte ens en micro!
Jag skulle kunna skriva en bok om hur...speciella de är.
Min farmor är pedantisk. Allt måste vara perfekt och rent. Helst behandlat med desinfektionsmedel. Hon ägnar 90% av sin lediga tid till att gå och torka, damsuga och damma överallt (De har plastat in fjärrkontrollerna i gladpack så att det inte ska fastna så mycket skit på dem...)
Hon hör det hon vill höra. Det spelar ingen roll vad jag säger. Om hon inte gillar vad hon hör låtsas hon som att hon inte hör eller inte förstår, eller så håller hon med om någonting men gör något helt annat än jag sagt.
Farfars dagar består av att äta (mycket och ofta!), sova, läsa tidningen, kolla på text-tv (hur intressant kan det vara egentligen??) och se efter deras katt.
Katten styr deras liv. Hon säger till när hon vill gå ut och in och då måste de gå och öppna dörren åt henne (även om det är mitt i natten!). Hon bestämmer när hon ska sitta i knä och då måste de rätta sig efter det.
En natt jamade hon och ville ut, men när farfar väl öppnat ville hon inte längre och gick tillbaka och la sig! :O
Nån måtta får det väl vara??
När jag är där händer det ingenting. Vi gör absolut ingenting! Det är så fruktansvärt tråkigt!
Det lustiga med det hela är att farmor hela tiden pratar om att "alla hennes barnbarn tycker att det är så skönt att få komma dit, eftersom det är sån lugn och ro och man får slappna av lite". Som att hon ens har frågat....
Menmen... de vill bara väl. De är jättegulliga egentligen. I rätt mängd. Så vad ska man göra? Ingen är perfekt...
Och egentligen är det väl ganska bra...
...att vi alla är olika.
Det börjar med slutet...
I fredags var det skolavslutning. Nionde klass. Var tog alla dessa år vägen?
Jag har väntat på den dagen i flera år och nu... nu är den över. Naturligtvis är jag jätteglad, men jag känner även en enorm tomhet. Vasa real har utgjort en så stor del av mitt liv de senaste fyra åren, och nu ska jag aldrig mer gå dit.
Aldrig mer gå ner i tunnelbanan på morgonen och åka till Odenplan. Aldrig mer sitta på bänkarna i korridorerna. Aldrig mer ha lektioner. Aldrig mer gå ner i matsalen för att det är det varmaste stället på vintern. Aldrig mer Kastanjens dag. Aldrig mer snöbollskrigen i Vasaparken när den första snön kommit. Aldrig mer vara i omklädningsrummen. Aldrig mer gå upp för de oändliga trapporna. Aldrig mer...
Jag hatar de orden. Hatar avsked. Varför måste allting ha ett slut?? (Utom pannkakan då ;p)
"Allting har en ände, korven den har två, pannkakan den har ingen, men den går åt ändå!"
(Dummare ramsa får man leta efter.... Om ALLTING har en ände hur kommer det då sig att Pannkakan inte har någon?!)
Det var längesen jag grät så mycket som i fredags. Tårarna ville aldrig sluta rinna. De rann för allt. För alla vänner, för alla de som jag vet att jag aldrig kommer träffa igen, för lärarna, för alla minnen, för klassen... Klassen. Våran minst sagt brokiga klass. Från början hatade jag dem, men såhär mot slutet kom jag faktiskt att gilla dem. De är charmiga... på sitt sätt. Det är nog sant som man brukar säga; att man kan lära sig att tycka om allt...
Det tog bara fyra år...
Men nu är det Sommarlov! Och jag ska låta mig själv va ledig och koppla av (vilket mina lärare var mycket noga med att påpeka...:s)
Om två veckor åker vi till Grekland! Längtar jättejättejättejättejättejättemycket!! <3<3<3
För det här....
...är bara Början!
