Beslutsångest :S
Aaahh! :O Jag får panik!!! Vad ska jag göra??
Ikväll kommer jag ta ett av de svåraste besluten i mitt liv. Det kommer antagligen påverka hela min framtid. Hur ska jag veta vad som är rätt? Tänk om jag väljer fel?
Jag orkar inte. Vill inte.
Hur jag än vrider och vänder på det så har jag fortfarande ingen aning om vad jag ska välja.
Just nu känns ALLT fel. Men rätt.
Gaaahh! Jag kommer bli galen!
Varför varför varför?
Varför just jag?
Ikväll kommer jag ta ett av de svåraste besluten i mitt liv. Det kommer antagligen påverka hela min framtid. Hur ska jag veta vad som är rätt? Tänk om jag väljer fel?
Jag orkar inte. Vill inte.
Hur jag än vrider och vänder på det så har jag fortfarande ingen aning om vad jag ska välja.
Just nu känns ALLT fel. Men rätt.
Gaaahh! Jag kommer bli galen!
Varför varför varför?
Varför just jag?
"..drive me crazy.."
Woach! Vilken dag! Mer info senare... men tror att jag kommer bli galen snart. Får se imorrn om jag överlever...
Massa kärlek till Yassebrasse, Fille, Rulle, Lusse och Bulle ;P <3<3<3
You made my day.
Massa kärlek till Yassebrasse, Fille, Rulle, Lusse och Bulle ;P <3<3<3
You made my day.
"...och jag sjunger för mig själv fastän jag vet -att sånt kan kallas ensamhet"
Jag har INGET att göra! :O
Är ensam hemma ikväll och jag har något fruktansvärt tråkigt! (inte för att jag skulle ha haft mer att göra om mamma hade varit hemma...men ändå!)
Någon som har något förslag på vad jag kan göra?^^
"Angel of mine"
Livet är en risk
Haha! Var bara tvungen att citera våran Samhällskunskapslärare....
"...livet i sig är en risk."
"...livet i sig är en risk."
"...noone can save me the damage is done.."
Jag är skadad. Kommer få men för resten av livet.
Från början märks det nästan inte. Man är nybörjare och lite ovan. Man gör det inte så ofta och man tycker att man har kontroll över det hela. "Jag kan sluta när jag vill".
Eftersom tiden går känner man suget allt oftare. Det kan komma när man minst anar det.
Tillslut har man blivit beroende. Det är allt man tänker på. Du kan knappt ha en normal konversation med dina vänner. Tanken dyker upp hela tiden. Man ligger vaken om kvällarna och tänker på det innan man ska somna....
Man har drabbats av den ökända... Bloggskadan.
Nästan alla har en blogg. Och alla vill att just deras blogg ska vara bra och rolig så att andra vill läsa den. Detta leder till en oerhörd konkurans.
Det blir allt vanligare att man hör uttryck som "Det borde du skriva i din blogg" eller "Det tror jag att jag ska blogga om". Detta leder till stora sociala problem.
Det här är dock inte den enda i sitt slag. Även "Bilddagboksskadan" har brett ut sig över vårt avlånga land och hotar människans sociala liv.
Denna lider jag svårt av, men det går bara inte att sluta! Kameran finns med mig var jag än går och jag ursäktar varje onödig bild med "jag har bilddagbok". Vilket är en usel ursäkt...
Hur kommer detta sluta? :o Kommer vi i framtiden behöva speciella avdelningar på psyksjukhusen för blogg- och bilddagboksskadade människor? (Någon som slogs av tanken "Det kanske jag ska skriva om i min blogg?" Illa illa i så fall...)
Who knows... nu har jag iaf fått iväg mitt blogginlägg och stillat begäret för en stund...
Over and out!
Från början märks det nästan inte. Man är nybörjare och lite ovan. Man gör det inte så ofta och man tycker att man har kontroll över det hela. "Jag kan sluta när jag vill".
Eftersom tiden går känner man suget allt oftare. Det kan komma när man minst anar det.
Tillslut har man blivit beroende. Det är allt man tänker på. Du kan knappt ha en normal konversation med dina vänner. Tanken dyker upp hela tiden. Man ligger vaken om kvällarna och tänker på det innan man ska somna....
Man har drabbats av den ökända... Bloggskadan.
Nästan alla har en blogg. Och alla vill att just deras blogg ska vara bra och rolig så att andra vill läsa den. Detta leder till en oerhörd konkurans.
Det blir allt vanligare att man hör uttryck som "Det borde du skriva i din blogg" eller "Det tror jag att jag ska blogga om". Detta leder till stora sociala problem.
Det här är dock inte den enda i sitt slag. Även "Bilddagboksskadan" har brett ut sig över vårt avlånga land och hotar människans sociala liv.
Denna lider jag svårt av, men det går bara inte att sluta! Kameran finns med mig var jag än går och jag ursäktar varje onödig bild med "jag har bilddagbok". Vilket är en usel ursäkt...
Hur kommer detta sluta? :o Kommer vi i framtiden behöva speciella avdelningar på psyksjukhusen för blogg- och bilddagboksskadade människor? (Någon som slogs av tanken "Det kanske jag ska skriva om i min blogg?" Illa illa i så fall...)
Who knows... nu har jag iaf fått iväg mitt blogginlägg och stillat begäret för en stund...
Over and out!
"I'm sick and tired"
Jaha... så var skolan igång igen... har gått en vecka nu och är redan less. Vi har inte ens kommit igång ordentligt :S Kan inte direkt påstå att jag ser fram emot resten av året..:s
Har börat naturnatur på Kungsholmen. Lärarna är sådär... de flesta verkar lite... speciella. Sen har vi Helena. Hon är i en grupp försig. Jag HATAR henne! usch! Hon är verkligen hemsk!
Menmen... vi får se vad som händer.
Senaste veckan har inget i mitt liv varit som vanligt... det tar på krafterna och jag har varit helt slut på kvällarna efter skolan. Så det har på många sätt varit en tuff vecka.
Hoppas nästa blir bättre.
Tjing!
Har börat naturnatur på Kungsholmen. Lärarna är sådär... de flesta verkar lite... speciella. Sen har vi Helena. Hon är i en grupp försig. Jag HATAR henne! usch! Hon är verkligen hemsk!
Menmen... vi får se vad som händer.
Senaste veckan har inget i mitt liv varit som vanligt... det tar på krafterna och jag har varit helt slut på kvällarna efter skolan. Så det har på många sätt varit en tuff vecka.
Hoppas nästa blir bättre.
Tjing!
"Home sweet home..." ...Stockholm! ;p
Nu är jag hemma igen efter ett långt, men alldeles för kort sommarlov!
Skolan har börjat igen och allt är lite uppochner just nu. Har mycket att ta igen som jag missat under tiden jag avrit borta och det kommer nog att ta lite tid att få allt på plats igen...
Är medveten om att bloggen har blivit lite lidande... men har inte haft tillgång till internet senaste veckorna. Men det ska jag ändra på nu! Ska försöka komma igång ordentligt med bloggandet. Får se hur det går...
Mycket kärlek!
Skolan har börjat igen och allt är lite uppochner just nu. Har mycket att ta igen som jag missat under tiden jag avrit borta och det kommer nog att ta lite tid att få allt på plats igen...
Är medveten om att bloggen har blivit lite lidande... men har inte haft tillgång till internet senaste veckorna. Men det ska jag ändra på nu! Ska försöka komma igång ordentligt med bloggandet. Får se hur det går...
Mycket kärlek!
1 mil...
Det är så långt det är in till Luleå stad från där vi bor, men min familj lyckas göra det till en hel dagsutflykt som krävde noga planering...
Först bestämma vilken tid vi ska åka, och gud nåde om inte alla är färdiga då!
Jag hade planerat så att jag skulle vara färdig precis i tid. När det är 10 min kvar är de andra klara att åka och har därför inget bättre för sig än att sitta och stressa mig. "kommer du inte snart? det där kan du göra när du kommer fram.. har du med dig allting? plånboken? en kofta? nä, ta jackan istället.. ska du gå klädd sådär?" osv..
Detta ledde till att jag blev ännu mer stressad än jag var innan och rev därför bara åt mig allt jag kunde hitta, vilket resulterade i att jag glömde hälften av allt jag skulle ta med...
Sen var det problemet med middan... De andra ville äta klockan sex, men tills dess skulle jag inte kunna hinna hem och det var ju ett JÄTTEproblem... Skulle jag äta i stan? Då hade de tagit fram för mycket mat.. Skulle jag äta hemma? Då blev det ju kallt. Inte för att jag bryr mig så mycket, men det gick tydligen inte..
Vem gör vad, och vilken tid? Vem går och handlar? Vem hämtar upp efter det? När ska alla ut till stugan igen? Vem kan skjutsa?
Blir knäpp... Det tar 10 minuter att åka. Förstår inte riktigt...
Trots all "planering" så fick vi ändå åka tillbaka till stugan för att hämta några saker... och resten av dagen följde inte precis tidsschemat den heller...
Anyway... nu är jag iaf här.
Problemet är bara hur jag kommer hem igen... ;P
Först bestämma vilken tid vi ska åka, och gud nåde om inte alla är färdiga då!
Jag hade planerat så att jag skulle vara färdig precis i tid. När det är 10 min kvar är de andra klara att åka och har därför inget bättre för sig än att sitta och stressa mig. "kommer du inte snart? det där kan du göra när du kommer fram.. har du med dig allting? plånboken? en kofta? nä, ta jackan istället.. ska du gå klädd sådär?" osv..
Detta ledde till att jag blev ännu mer stressad än jag var innan och rev därför bara åt mig allt jag kunde hitta, vilket resulterade i att jag glömde hälften av allt jag skulle ta med...
Sen var det problemet med middan... De andra ville äta klockan sex, men tills dess skulle jag inte kunna hinna hem och det var ju ett JÄTTEproblem... Skulle jag äta i stan? Då hade de tagit fram för mycket mat.. Skulle jag äta hemma? Då blev det ju kallt. Inte för att jag bryr mig så mycket, men det gick tydligen inte..
Vem gör vad, och vilken tid? Vem går och handlar? Vem hämtar upp efter det? När ska alla ut till stugan igen? Vem kan skjutsa?
Blir knäpp... Det tar 10 minuter att åka. Förstår inte riktigt...
Trots all "planering" så fick vi ändå åka tillbaka till stugan för att hämta några saker... och resten av dagen följde inte precis tidsschemat den heller...
Anyway... nu är jag iaf här.
Problemet är bara hur jag kommer hem igen... ;P
"...I've had the time of my life..."
Woho! Nu är jag tillbaka efter tre underbara veckor i Grekland! :D
Vi har haft SÅ roligt! :D Blir för långt om jag ska berätta om allt som hänt... men kan ju försöka sammanfatta det lite..
Vi landade på Santorini, där vissa demoner från det förflutna fortfarande fanns kvar...:S
Första veckan var vi på Amorgos. Det var DÖTT! Efter halv elva var det väldigt stilla på kvällarna..:S Förutom en drös med greker som förföljde mig och Andrea...:S
Andra veckan var vi på Sifnos<3 Familjen från danmark var också där och vi hade superroligt! :D
Även där gick folk och la sig tidigt... så då fick vi ordna vår egen fest ;P
Snacka om att man möter mycket intressanta människor när man reser.. vi träffade haschrökande fransmän, pedofiler, desperata greker och våldtäktsmän ;P Haha en härlig blandning. Det var inte så illa som det låter, vi träffade även många trevliga människor...
Tredje veckan var vi på Anti Paros. Där var det lite mer liv och redan första kvällen träffade vi ett härligt gäng från Norge. För mig var det den bästa kvällen på hela resan! Träffade Kenneth<3
Andrea mådde inte så bra, så det blev inte några fler utekvällar, men vi hade roligt iaf. =)
I slutet av veckan åkte vi tillbaka till Santorini. Där träffade vi några svenskar från Haninge som vi umgicks med hela kvällen. Ett mysigt slut på en UNDERBAR resa!
Vi har haft SÅ roligt! :D Blir för långt om jag ska berätta om allt som hänt... men kan ju försöka sammanfatta det lite..
Vi landade på Santorini, där vissa demoner från det förflutna fortfarande fanns kvar...:S
Första veckan var vi på Amorgos. Det var DÖTT! Efter halv elva var det väldigt stilla på kvällarna..:S Förutom en drös med greker som förföljde mig och Andrea...:S
Andra veckan var vi på Sifnos<3 Familjen från danmark var också där och vi hade superroligt! :D
Även där gick folk och la sig tidigt... så då fick vi ordna vår egen fest ;P
Snacka om att man möter mycket intressanta människor när man reser.. vi träffade haschrökande fransmän, pedofiler, desperata greker och våldtäktsmän ;P Haha en härlig blandning. Det var inte så illa som det låter, vi träffade även många trevliga människor...
Tredje veckan var vi på Anti Paros. Där var det lite mer liv och redan första kvällen träffade vi ett härligt gäng från Norge. För mig var det den bästa kvällen på hela resan! Träffade Kenneth<3
Andrea mådde inte så bra, så det blev inte några fler utekvällar, men vi hade roligt iaf. =)
I slutet av veckan åkte vi tillbaka till Santorini. Där träffade vi några svenskar från Haninge som vi umgicks med hela kvällen. Ett mysigt slut på en UNDERBAR resa!
Woho! :D
Imorgon åker mamma, jag och Andrea till Grekland!! :D
Har väntat och längtat i nästan ett halvår nu. Kan fortfarande inte förstå... Det ska bli Underbart!
Det kommer därför att bli ett ganska långt uppehåll i bloggen... så... ni får ha det så bra! ;P
So Long!
"...cause I've seen the dark side too..."
Sommarlov.
Så var sommaren här. De få korta varma månaderna som man längtat efter hela året. Det är varmt och soligt och man kan bada! :D
Men många låter sig luras av det underbara vädret... Som allting annat har även sommaren en mörk sida...
Det hänger över en som en stor skugga. Man känner ångesten komma krypande. Ju varmare det blir desto mer panik får man... det är nämligen dags för...
Bikinisäsongen! :O
Efter många besök i olika provrum har man äntligen hittat rätt bikini. Då kommer det årligen återkommande, ångestladdade momentet. Värmen kommer och man måste gå ut och flasha sin likbleka, inte alltför vältränade kropp.
Men varför?? Varför ska man behöva känna denna ångest varenda j**** år?! Vad är det för ideal vi har egentligen??
För att citera min mycket kloka moster:
"90% av alla kvinnor har celuliter, och ändå vill vi inte ha dem!"
Tycker att det har gått för långt när vi inte längre vill ha något som är en del av kroppen (Som att alla helt plötsligt skulle vilja bli av med stortårna...??) Jag menar, det är helt enkelt så vi människor är byggda!
Och sedan måst vi bli bruna. Pressapressapressa. Helst ska det vara hela året om. För det är väldigt naturligt...
Nä just det.
Nu kommer vi till delen när jag ska sitta och skriva om att alla ska våga vara sig sjäva, vara nöjda med hur de ser ut och bara njuta av sommaren. Men det har inte ens jag självförtroende till. Varför ge råd som man själv inte följer?
Nej. Jag tror att alla behöver få hitta sin egen väg för att kunna känna sig nöjda med sig själv. Jag är ständigt på jakt efter mitt sätt.
Och whatever, det kommer ju fler somrar, så varför lida den här, när du kan skjuta upp det till nästa? ;P
Alla är vi olika...
men vissa är lite mer annorlunda än resten av oss... :S
Senaste dagarna har jag varit hos min farmor och farfar i Norge. Jag har därför inte kunnat uppdatera min blogg. De har nämligen ingen data... Okej, det är väl inte så konstigt. Det finns många som inte har det. Men mina farföräldrar är inte som andra. De har inte ens en micro!
Jag skulle kunna skriva en bok om hur...speciella de är.
Min farmor är pedantisk. Allt måste vara perfekt och rent. Helst behandlat med desinfektionsmedel. Hon ägnar 90% av sin lediga tid till att gå och torka, damsuga och damma överallt (De har plastat in fjärrkontrollerna i gladpack så att det inte ska fastna så mycket skit på dem...)
Hon hör det hon vill höra. Det spelar ingen roll vad jag säger. Om hon inte gillar vad hon hör låtsas hon som att hon inte hör eller inte förstår, eller så håller hon med om någonting men gör något helt annat än jag sagt.
Farfars dagar består av att äta (mycket och ofta!), sova, läsa tidningen, kolla på text-tv (hur intressant kan det vara egentligen??) och se efter deras katt.
Katten styr deras liv. Hon säger till när hon vill gå ut och in och då måste de gå och öppna dörren åt henne (även om det är mitt i natten!). Hon bestämmer när hon ska sitta i knä och då måste de rätta sig efter det.
En natt jamade hon och ville ut, men när farfar väl öppnat ville hon inte längre och gick tillbaka och la sig! :O
Nån måtta får det väl vara??
När jag är där händer det ingenting. Vi gör absolut ingenting! Det är så fruktansvärt tråkigt!
Det lustiga med det hela är att farmor hela tiden pratar om att "alla hennes barnbarn tycker att det är så skönt att få komma dit, eftersom det är sån lugn och ro och man får slappna av lite". Som att hon ens har frågat....
Menmen... de vill bara väl. De är jättegulliga egentligen. I rätt mängd. Så vad ska man göra? Ingen är perfekt...
Och egentligen är det väl ganska bra...
...att vi alla är olika.
Senaste dagarna har jag varit hos min farmor och farfar i Norge. Jag har därför inte kunnat uppdatera min blogg. De har nämligen ingen data... Okej, det är väl inte så konstigt. Det finns många som inte har det. Men mina farföräldrar är inte som andra. De har inte ens en micro!
Jag skulle kunna skriva en bok om hur...speciella de är.
Min farmor är pedantisk. Allt måste vara perfekt och rent. Helst behandlat med desinfektionsmedel. Hon ägnar 90% av sin lediga tid till att gå och torka, damsuga och damma överallt (De har plastat in fjärrkontrollerna i gladpack så att det inte ska fastna så mycket skit på dem...)
Hon hör det hon vill höra. Det spelar ingen roll vad jag säger. Om hon inte gillar vad hon hör låtsas hon som att hon inte hör eller inte förstår, eller så håller hon med om någonting men gör något helt annat än jag sagt.
Farfars dagar består av att äta (mycket och ofta!), sova, läsa tidningen, kolla på text-tv (hur intressant kan det vara egentligen??) och se efter deras katt.
Katten styr deras liv. Hon säger till när hon vill gå ut och in och då måste de gå och öppna dörren åt henne (även om det är mitt i natten!). Hon bestämmer när hon ska sitta i knä och då måste de rätta sig efter det.
En natt jamade hon och ville ut, men när farfar väl öppnat ville hon inte längre och gick tillbaka och la sig! :O
Nån måtta får det väl vara??
När jag är där händer det ingenting. Vi gör absolut ingenting! Det är så fruktansvärt tråkigt!
Det lustiga med det hela är att farmor hela tiden pratar om att "alla hennes barnbarn tycker att det är så skönt att få komma dit, eftersom det är sån lugn och ro och man får slappna av lite". Som att hon ens har frågat....
Menmen... de vill bara väl. De är jättegulliga egentligen. I rätt mängd. Så vad ska man göra? Ingen är perfekt...
Och egentligen är det väl ganska bra...
...att vi alla är olika.
Det börjar med slutet...
Så var det slut. Tio år av slitande. Kan fortfarande inte förstå...
I fredags var det skolavslutning. Nionde klass. Var tog alla dessa år vägen?
Jag har väntat på den dagen i flera år och nu... nu är den över. Naturligtvis är jag jätteglad, men jag känner även en enorm tomhet. Vasa real har utgjort en så stor del av mitt liv de senaste fyra åren, och nu ska jag aldrig mer gå dit.
Aldrig mer gå ner i tunnelbanan på morgonen och åka till Odenplan. Aldrig mer sitta på bänkarna i korridorerna. Aldrig mer ha lektioner. Aldrig mer gå ner i matsalen för att det är det varmaste stället på vintern. Aldrig mer Kastanjens dag. Aldrig mer snöbollskrigen i Vasaparken när den första snön kommit. Aldrig mer vara i omklädningsrummen. Aldrig mer gå upp för de oändliga trapporna. Aldrig mer...
Jag hatar de orden. Hatar avsked. Varför måste allting ha ett slut?? (Utom pannkakan då ;p)
"Allting har en ände, korven den har två, pannkakan den har ingen, men den går åt ändå!"
(Dummare ramsa får man leta efter.... Om ALLTING har en ände hur kommer det då sig att Pannkakan inte har någon?!)
Det var längesen jag grät så mycket som i fredags. Tårarna ville aldrig sluta rinna. De rann för allt. För alla vänner, för alla de som jag vet att jag aldrig kommer träffa igen, för lärarna, för alla minnen, för klassen... Klassen. Våran minst sagt brokiga klass. Från början hatade jag dem, men såhär mot slutet kom jag faktiskt att gilla dem. De är charmiga... på sitt sätt. Det är nog sant som man brukar säga; att man kan lära sig att tycka om allt...
Det tog bara fyra år...
Men nu är det Sommarlov! Och jag ska låta mig själv va ledig och koppla av (vilket mina lärare var mycket noga med att påpeka...:s)
Om två veckor åker vi till Grekland! Längtar jättejättejättejättejättejättemycket!! <3<3<3
För det här....
...är bara Början!
I fredags var det skolavslutning. Nionde klass. Var tog alla dessa år vägen?
Jag har väntat på den dagen i flera år och nu... nu är den över. Naturligtvis är jag jätteglad, men jag känner även en enorm tomhet. Vasa real har utgjort en så stor del av mitt liv de senaste fyra åren, och nu ska jag aldrig mer gå dit.
Aldrig mer gå ner i tunnelbanan på morgonen och åka till Odenplan. Aldrig mer sitta på bänkarna i korridorerna. Aldrig mer ha lektioner. Aldrig mer gå ner i matsalen för att det är det varmaste stället på vintern. Aldrig mer Kastanjens dag. Aldrig mer snöbollskrigen i Vasaparken när den första snön kommit. Aldrig mer vara i omklädningsrummen. Aldrig mer gå upp för de oändliga trapporna. Aldrig mer...
Jag hatar de orden. Hatar avsked. Varför måste allting ha ett slut?? (Utom pannkakan då ;p)
"Allting har en ände, korven den har två, pannkakan den har ingen, men den går åt ändå!"
(Dummare ramsa får man leta efter.... Om ALLTING har en ände hur kommer det då sig att Pannkakan inte har någon?!)
Det var längesen jag grät så mycket som i fredags. Tårarna ville aldrig sluta rinna. De rann för allt. För alla vänner, för alla de som jag vet att jag aldrig kommer träffa igen, för lärarna, för alla minnen, för klassen... Klassen. Våran minst sagt brokiga klass. Från början hatade jag dem, men såhär mot slutet kom jag faktiskt att gilla dem. De är charmiga... på sitt sätt. Det är nog sant som man brukar säga; att man kan lära sig att tycka om allt...
Det tog bara fyra år...
Men nu är det Sommarlov! Och jag ska låta mig själv va ledig och koppla av (vilket mina lärare var mycket noga med att påpeka...:s)
Om två veckor åker vi till Grekland! Längtar jättejättejättejättejättejättemycket!! <3<3<3
För det här....
...är bara Början!
